Davidssons

Davidssons & Uppforskat - ett naturligare vardagsliv med odling, djur, närproducerat, hemlagat, återbruk, plastminimerat och miljövänligt.

Det är dags att prata om det vi inte pratar om!

Detta inlägg skiljer sig en del från mina andra inlägg, vanligtvis skriver jag om djur, odling, uppforskat, miljö- och hållbarhetstänk, några recept här och där och annat som far förbi i vår vardag. Denna gång vill jag dela en bit av min resa i livet. Det är inte enkelt att skriva om men jag tror att det är viktigt att dela, att lyfta fram "det där som vi inte pratar om".

Jag lyssnade på Åsa Jinders sång "Av längtan till dig", en sång som jag en gång tyckt väldigt mycket om och som jag kanske kan komma att tycka om igen.

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig men du var nån annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste mänska jag nånsin mött

Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg
och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste mänska jag nånsin mött

Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna
Alla skuggor allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras och tillsammans
ser vi ljuset som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste mänska jag nånsin mött

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste mänska jag nånsin mött

 

En gång trodde jag att jag hade mött "den vackraste mänska jag nånsin mött" och vi valde att ha med denna sång när vi gifte oss. Men drömmen var inte sann. Efter något år, jag vet inte riktigt när, började nedbrytandet. Nedbrytandet av mig. Hur kunde jag, en stark och självständig kvinna, tillåta att någon tog bort bit för bit av mig till dess att nästan ingenting av mig fanns kvar? Jag märkte det inte först, det var så små saker och när elakheterna blev grövre och synligare var jag så utsatt att jag inte klarade av att hävda mig längre. Jag skämdes och jag blev ingen. De flesta runt omkring oss visste ingenting, några såg, någon oroade sig för mig, några försvann. Men det fanns de som orädda stod kvar, stöttade och hjälpte.

Det är nu drygt fyra år sedan vi bokstavligen flydde från det gemensamma boendet. Räddare än då har jag aldrig varit i hela mitt liv men jag gjorde det eftersom jag visste att det var enda vägen till överlevnad, till ett värdigt liv, ett liv och en framtid för mig och barnen. De fyra åren som gått har varit vackra, fanstastiska och härliga men också tuffa, enormt tuffa. Resan till att bli hel igen är lång och jag har kommit en god bit på väg. Jag är inte rädd för honom längre och jag är mig själv igen och jag väljer mina egna vägar i livet. Numera kan jag lyssna på "Av längtan till dig" utan att få ångest. Det är en seger, en insikt om att jag verkligen är på väg att bli hel igen.

 

Varje gång jag läser eller hör om psykisk misshandel väcker det vreden i mig - hur länge ska det gå innan psykisk misshandel värderas på samma sätt som fysisk misshandel? Hur länge ska människor komma undan med att "ord står mot ord" (om någon ens vågar säga något), "det finns inga bevis" (blåmärken i själen syns inte). Jag tror att, för min del, hade jag nog lämnat honom om han slagit mig fysiskt, det är så djupt grundat att det är så fel. Men i den psykiska misshandeln där nedbrytandet av självkänslan och jaget går långsamt och inte är så tydligt blir följden att en upptäcker det försent. Jag var för rädd för att gå och människan hade ju fått mig att tro att jag var ingen. Jag har tack och lov människor omkring mig som såg, som hade kunskap och som inte gav upp. Det är tack vare dem som jag klarade av att ta steget i tid.

Varför pratar vi inte om psykisk misshandel? Jag tror att det handlar om många olika anledningar. En av dem är skammen. Skammen att ha valt fel, att ha blivit manipulerad, fråntagen sitt jag och sin självständighet samt omgivningens skuldbeläggande ”hur kunde du/såg du inte/förstod du inte...”.

En annan är rädslan. Rädslan för repressalier och hämnd - ofta finns ju människan kvar, människan utan ”normala” gränser som kan göra nästan vad som helst och som dessutom redan är kränkt eftersom hen blivit lämnad. Jag har varit rädd, rädd för min egen säkerhet, rädd för hur människan kan manipulera både myndigheter och människor, rädd att förlora mig själv igen, rädd att inte orka kämpa vidare för vår rätt till en trygg vardag i frihet. När jag vågat släppa rädslan och hitta den trygghet jag egentligen har inom mig och med ett tryggt nät av vänner som inte är rädda för människan har jag hittat tillbaka till mig själv, den alldeles fantastiska Yvonne jag är. Jag definieras inte av den som psykiskt misshandlat, krympt och tillintetgjort mig, jag är jag och det är min rätt att definiera mig.

Ytterligare en anledning är tröttheten som livet med psykisk misshandel skapat. Trasighetens, den ständiga vaksamhetens och kampens enorma trötthet är svår att ta sig förbi, det är svårt att orka mer än att överleva. Att bearbeta och läka tar också energi och ger trötthet. Mitt i den enorma tröttheten ska strider också stridas t.ex. i domstol eller mot myndigheter där en ska stå på sig, orka slåss för sin rätt utan att göra som en lärt sig i sitt tidigare liv - backa. Hur ska en då också orka vara öppen och prata om det som nästan tagit livet av en? Det är kanske därför vi inte talar om psykisk misshandel... för blåmärken i själen syns inte och är inga ”godkända” bevis. Dessutom går förövaren fri och jag kan möta människan var som helst, när som helst och då vet jag inte vad som händer men om jag varit tyst har jag åtminstone inte sagt ytterligare något som kan väcka vreden, hatet och hämnden. Jag är inte rädd längre och det är en enorm trygghet även om jag länge, länge kommer att få leva med osäkerheten.

Jag blir både arg och förtvivlad över hur vårt samhälle ser ut där förövarna går fria, där kvinnor och barn lever under hot, kanske gömda efter att ha fått lämna allt bakom sig - vänner, släkt, hem, jobb, skolor, trygghet - för att vårt rättsystem inte skyddar kvinnorna och barnen i ett längre perspektiv. Ett samhälle där manipulerande psykiska misshandlare har rätt till sin frihet och till sina barn istället för att barnen har rätt till en trygg uppväxt. Vi måste börja prata!

7 mar 2018