Davidssons

Davidssons & Uppforskat - ett naturligare vardagsliv med odling, djur, närproducerat, hemlagat, återbruk, plastminimerat och miljövänligt.

Tuppelände

Våra höns flyttade in den 11 april, några dagar senare började de få gå fritt i trädgården. Jag njöt till fullo av idyllen med höns som sprätte omkring i trädgården och som kom rusande när jag gick ut, nyfikna och med förhoppning om att få något gott. Några dagar, kanske någon vecka gick och det fortsatte vara idylliskt ända tills en dag då alfatuppen gjorde utfall mot Gustaf (1½ år). Jag trodde att den lille gossen sprungit efter hönsen med förhoppning om att få klappa dem och att det var det tuppen reagerat på så jag hade lite extra koll men tog det inte så allvarligt. Beteendet återkom dock och tuppen skrämde Gustaf rejält samtidigt började även andretuppen "Lilltuppen" jaga Gustaf. Jag var ständigt på vakt och hade Gustaf i närheten när hönsen var ute. Rebecca som är 3 år verkade de tycka "var för stor" för att ge sig på men en dag när hon kom ut i röda regnkläder så sprang andretuppen efter henne och försökte hoppa på henne. Jag har frågat många erfarna hönsägare om råd hur vi ska få ordning på beteendet hos tupparna och de flesta är eniga om att det kan gå genom att fånga in tuppen och hålla fast honom/trycka ner honom på marken. Det är dock inte säkert att det ger varaktigt resultat och i så fall är det bara yxan som fungerar. Visst är det fortfarande idylliskt med hönsflocken sprättande i trädgården men helst en bit ifrån där vi är... och det har börjat kännas lite ansträngande att alltid ha koll på var barnen är i förhållande till tupparna. Idag erhöll Lilltuppen sin dödsdom när han hoppade på Rebecca och klöste henne på magen och bröstet. Aldrig att jag tänker ha tuppar som anfaller oss! Någon av de närmaste dagarna blir han huvudet kortare. När jag pratade med Rebecca om att Lilltuppen måste slaktas och att vi ska äta upp honom utbrast hon "men då måste vi ta bort fjädrarna!". Skönt när det kan få vara så odramatiskt och hon är inte ledsen över att han inte får vara kvar. Dock blir det en dyr middag... jag köpte tuppen för 150 kr för mindre än två månader sedan.

Vi har en surhöna som snart ska få riktiga ägg att ruva så jag hoppas verkligen att det går vägen och att vi får några tuppkycklingar som kan växa upp i flocken och hitta sina platser. Om alfatuppen fortsätter att hota barnen såsom han gjort några gånger så kan även han räkna sina dagar men först måste vi ju få kycklingar. Vi får helt enkelt ta en sak i taget.

Jag har aldrig varit med om att slakta något djur så jag har en stor utmaning framför mig men det är något jag bestämt mig för att lära mig att klara av. I lördags träffade jag en "självhushållare" som har "ätkaniner" och jag har fått lov att vara med nästa gång han ska slakta. Jag både ser fram emot det och inte. Men jag tänker också att om vi ska hålla på med genbanksdjur så måste jag klara av att både avliva sjuka djur och att ta tillvara överskottet och min största utmaning är att jag ska klara av det själv.

Vår stilige Lilltupp

 
27 maj 2013